Att ha föräldrar
Idag ringde min pappa och väckte mig, och skrek..
Jag sa att jag låg och sov och att jag kunde ringa honom när jag vaknat. Jag sa att jag jobbat hela veckan och att jag inte kunde somna igår och att jag va jättetrött, men det stoppar inte min pappa. Han började skrika istället. Ja, väldigt trevligt att vakna till...
Han va arg för at tjag inte hade ringt honom på två veckor. Ja, faktiskt, det va bara det han va arg över konstigt nog. Han tyckte att om han fixar jobb åt mig så ska inte han höra från andra att jag har fått jobbet. Men, som sagt, istället för att låta mig försklara så börjar han skrika. Jag tål inte när han skriker... så då lägger jag på, och det gjorde jag med. Han är den enda personen i världen som jag kan slänga luren i örat på, annars tycker jag att det är ohövligt att göra så, men inte till honom. Varje gång han skriker så börjar jag gråta.. o det vet han. Så varför skriker han? Vill han att jag ska börja gråta?
Mina föräldrar är egentligen dem personerna som har orsakat mest negativt i mitt liv. O just nu, min kära far. Min mamma har typ "försonats med sig själv" eller nåt och kan i alla fall visa känslor men pappa...ja.. Jag har så fruktansvärt mycket agg mot honom sen förr.. o jag försöker o försöker för att vi ska ha en någorlunda bra relation och så tar vi ett steg framåt.. sen går det 2 dar o han ringer o skriker.. då tar vi 2 steg bakåt igen..
Så ringde jag mamma efteråt när jag inte kunde somna om. Känns lite fel att ligga här i Jönköping helt ensam och gråta o frugan svarade inte först. Min mamma har så mycket agg mot min far så när jag är arg på honom så känns det bättre efter att ha pratat med henne för hon tar mitt parti direkt =) O, nej, hon kan inte påverka mig negativt, jag vet redan allting.. Hon sa också att det kan vara så att han har blivit arg på någonting annat och bara avreagerar sig på mig. Hur fel är inte det??
Om jag ska skriva allt som jag är arg på när det gäller min pappa så blir nog det här inlägget flera sidor långt så jag ska inte ens försöka..
Jag förstår bara inte, varför gör han så här?
Inte en enda gång har jag hört:
Vad duktig du är som pluggar på universitetet!
Vad modig du är som flyttar till en ny stad där du inte känner någon. (hur går det?)
Vad duktigt du är som inte ringer och frågar pappa om 100 kr. så att du kan köpa mat nu när det inte finns en enda skorpa i skafferiet...
Det känns som om det bara är negativt, jag får bara höra när jag gjort nåt dumt...
"Mina föräldrar är egentligen dem personerna som har orsakat mest negativt i mitt liv."
Det där känner jag igen. Strongt av dig att inte låta det påverka ditt liv för mycket! En del tar det som ursäkt för att inte ta sig dit de vill men det verkar inte du göra! :)
Jobbigt det där för man kan tyvärr aldrig riktigt komma ifrån att man bryr sig om vad föräldrarna säger och påverkas alledeles för mycket av det. Känner särskilt igen det där med faders-relationen. Varför dom gör som dom gör kommer vi nog aldrig få reda på, men man kan få ledtrådar om man får höra hur deras uppväxt var tror jag. I slutändan måste man kanske acceptera att man inte kan få en sån bra relation som andra har med sina föräldrar och istället försöka ta dom för vad dom är. Dom har nog svårt att inse sina fel och begränsingar och ändra sig tyvärr, även om små genombrott plötsligt kan dyka upp. Man får skapa sig en fungerande familj med sina vänner istället :) det hjälper.
